Bli medlem nu

Artikelarkiv

Krönikor

Förslag

Kritik

Notiser

Reportage

Linköpingsprojekt

Diskussionsforum

Om Storstad Linköping

Vanliga frågor

Kontakta oss

Externa länkar

Om cookies

Senaste diskussionsinläggen

Rasmus Öhrstig Bratt (igår kl 20:01):

Robin Andersson (igår kl 17:12):

Roger Hellström (igår kl 10:30):

Läs mer om Storstad Linköping

Södra Tornby - en vision

Förslag av Amin Shahsavar - Publicerad den 27 januari 2010 kl 23:02

Introduktion

Flygperspektiv österifrån över Södra Tornby idag

Inför det framtida och därmed större Linköping har en del stadsdelar pekats ut som extra viktiga centra för expansionen. Det handlar främst om Kallerstad, Övre Vasastaden, Folkungavallen och Djurgården. Det här förslaget har dock för avsikt att fokusera på ett annat, mindre omnämnt område: den plats som ofta benämns som ”Södra Tornby”. Efter det att Ostlänken färdigställts – låt oss förutsätta dess framtida byggnation – kan denna plats komma att bli ett av stadens mest unika områden. Men bara om det planeras och byggs med rätt visioner. Förslaget ämnar att belysa en sådan vision, en vision där Södra Tornby blir Linköpings experimentella hörn, dess uppstickande stadsdel och dess framtida skyltfönster.

Gemensamt för de ovan nämnda framtida stadsdelarna är att de i första hand är bostadsområden, med undantag för Kallerstad, där även evenemang och arbetsplatser kommer att påträffas. Södra Tornby är annorlunda, här kommer Ostlänken att passera och därmed är det inte främst bostäder man planerar för, vilket bidrar till att dörrar öppnas som annars skulle vara stängda.

Beslutsläget

Flygperspektiv norrifrån över Södra Tornby idag

Det bör först nämnas att Linköpings Kommun nu sannerligen verkar ha förstått fördelarna med att bygga en urban och tät stad. Politiker, tjänstemän och andra involverade är i stort sett överens om att nya, mer aggressiva tag måste tas för att sätta vår stad på kartan och försöka reparera effekterna från decennier av ”landsortsbeslut”. Det handlar inte om att försöka bli någonting man inte är (”Linköping är ju ingen storstad ju”), det handlar om att våga satsa. Att våga satsa med stora visioner som höga insatser och med ett måltänkande att man ska bli en storstadsregion, en av de stora spelarna. Att göra det för stadens och invånarnas bästa. En expansiv stad är en välmående stad.

I översiktsplanerna ÖP Kallerstad och ÖP Staden visar kommunen att man, åtminstone i viss mån, ämnar att gå i denna riktning. Men det är inte alltid så lätt. Även om politiker vill agera på ovanstående basis så finns det från ena sidan tryck i form av utbredda opinioner skrikandes efter villatomter, och från andra sidan byggherrar som hellre startar fler glesbygdsprojekt än ordentliga prestigekonstruktioner. Situationen kunde med andra ord ha varit bättre, men idag finns det en betydligt starkare viljekraft än för bara några år sedan. Storstad Linköping känner av detta, och vi försöker aktivt att pusha för staden Linköping genom att komma med förslag och visioner som vi hoppas kommer inspirera invånarna, politikerna och byggherrarna. Detta är ett sådant försök till inspiration, ett idéutkast över hur just Södra Tornby kan komma att bli framöver. Det presenteras inte några nya revolutionära idéer, utan mer en sammanställning och belysning av redan kända koncept – från Linköpings Kommun, arkitektbyråer och Storstad Linköping.

Visionen

Definition av stadsdelen Södra Tornby

Med Södra Tornby avses området som avgränsas av Kallerstadsleden, Stångån och dagens spårområde längs Järnvägsgatan. Området är idag delvis bebyggt och domineras framförallt av Värmeverket. Inom området finns även postterminalen, en långtidsparkering samt ett antal äldre och nyare byggnader för industri och verksamheter. Därtill finns även Nykvarnsparken.

Den som besöker Södra Tornby idag har inte många anledningar att återvända. Området är betraktat som industriområde, modell grått och tråkigt. Platsen är ganska ogästvänlig, det rör sig knappt en medborgare där som inte har sitt dagliga arbete i närheten. Undantagen är själva Resecentrum och musik- och konsertverksamhet på Skylten. Således kan man säga att större delen av Södra Tornby, ett område som spänner över en relativt stor yta, med vad som bör klassas som A-läge intill ån, idag ligger i skamfull skugga. Ändock finns här stora delar av Linköpings tidiga industrihistoria, här finns sedan sekel tillbaka tegelbyggnader med kulturhistoriskt värde och här finns den plätt land som skulle kunna koppla ihop Vasastaden med Stångån.

Glädjande nog har Linköpings kommun nu insett områdets potential, och i ett framtida scenario med Ostlänken beskriver man Södra Tornby såhär {1}:
”Nya och omvandlade områden ska bilda en sammanhängande stadsväv med blandat innehåll. Den nuvarande innerstaden är en förebild.”
”Innerstaden ska kunna växa sammanhängande över Stångån.”

Vidare vill man belysa områdets egenskaper:
”Det ska finnas karaktär och känsla som varierar mellan olika delar men som ändock är del av en helhet. Och det skall vara Linköpingskt.”
”Planutformningen ska medge en stegvis utveckling där befintliga strukturer i möjligaste mån tas tillvara och utvecklas.”

Man tar till och med i stort och säger att:
”I delar av området bör prövas högre och karatärsfulla byggnader som bidrar till förståelsen av områdets struktur.”

I min vision bejakas dessa ställningstaganden. Södra Tornby har all potential att uppfylla dessa krav, och det är extremt viktigt att se till att så blir fallet. Varför, kan man då undra? Vi har ju redan exempelvis Kallerstad inplanerat, här ska ju ett modernt och urbant stadsrum byggas för att ge Linköping den framtids- och storstadskänsla som staden förtjänar? Det stämmer, och det är oerhört viktigt att mycket krut läggs på just Kallerstad. Men Kallerstad är, som tidigare nämnts, till stor del ett bostadsområde för att kunna ge plats åt stadens ökande befolkning. Södra Tornby däremot, här kan det läggas mer fokus på kontor och industri i postmoderna byggnader blandade med äldre trä och tegelbyggnader – à la de gamla lokstallarna med en klassisk vändskiva som kan byggas om till nya spännande kontorslokaler. Här kan vi ta vara på den industrikaraktär som området redan har och blanda detta med glas och höga byggnader. Här kan vi låta järnvägen gå, mitt bland allt på upphöjd räls och på så vis låta var förbipasserande resenär färdas i kärnan av den nya staden.

I min vison visar vi upp Linköpings essens, just den där karaktäristiska blandningen av historia och framtidsanda. Vi bygger också högt, vi bygger ett mindre höghuskluster, det första och enda i centrala Linköping. Södra Tornby är år 2030 Linköpings businesskvarter, inte så många bor här, men många jobbar här. De jobbar i en miljö som är unik i Sverige, särskilt med tanke på att staden inte är en av de tre storstäderna. Istället är Linköping en mindre storstad, känd i hela landet för att vara den där staden som vågar ta ut svängarna lite mer; känd som staden med lite edge. Det är i Södra Tornby vi tar ut den edge:n, det är i Södra Tornby vi sticker ut och gör de där satsningarna som landets andra medelstora städer tittar med avund på: ”att de verkligen gjorde det, och det blev ju så himla bra”.

Upplyft järnväg

Södra Tornby - en levande stadsdel med upplyft järnväg mitt i

I visionen om ett utstickande Södra Tornby kan inget annat än en upplyft järnväg tänkas. Faktum är att två av tre arkitektbyråer (White och Nyhréns) redan har rekommenderat detta koncept i deras förslag till nytt Resecentrum. Linköpings Kommun skriver också {1}:
”Planen förutsätter att järnvägens bro över Stångån sträcker sig från Anders Ljungstedts Gymnasium till nuvarande järnvägsstation.”

Men här föreslår jag att den upplyfta järnvägen bör sträckas längre än till dagens Resecentrum, den bör sträckas ända fram till Steningerondellen, där det nubyggda höghuset Tornet finns. För om järnvägen lyfts en våning – sex till sju meter har tidigare blivit föreslaget – i en passage genom stadens centrala delar hjälper den till att ge en visuell och fysisk kontakt mellan staden och Nykvarnsparken/Stångån. Samtliga gator och stadsrum, som i dag bryts av järnvägsspåren, kan tack vare detta oavbrutet fortsatta mot Stångån. Helt nya fondmotiv och spännande kopplingar kan på så vis bildas.

Det gäller att ta till vara på det som finns och bygga smart och fräckt runt det. På så vis får området den edge det föreslås ha i min vision. Utöver detta så bidrar den upphöjda järnvägen till att platsen blir än mer karaktärsfull; den blir ett spännande arkitektoniskt inslag som i sig är helt unikt för svenska städer.

White Arkitekter AB fastslår också {2}:
”Norra sidan av järnvägen kan bli en del av Vasastaden med en obruten stadsstruktur under järnvägen. Värdet av marken och möjligheten att exploatera borde förbättras väsentligt.”

Således borde också den upphöjda järnvägen sträcka sig längre än till endast det nuvarande Resecentrums plats, då det ju i kommunens tankar finns planer på att bebygga även den allra nordligaste strippen av området, precis längs med Kallerstadsleden.

Vidare fördelar med en fullt upplyft järnväg är exempelvis frigörandet av stora ytor i markplan under spåren. Här kan buss- och spårvagnslinjer gå, och/eller parkeringsplatser skapas. Exempel på sådana lösningar går att hitta på många ställen i Europa, främst i Tyskland, där man ofta har byggt vägar och spår ovanför varandra i olika våningsplan. Givetvis finns det också nackdelar med upphöjda spår. Men varje problem har sin lösning och i Södra Tornby har man en hel del redan existerande faktorer som underlättar dessa lösningar. White Arkitekter tar upp detta med konflikter i stadsrummet vad gäller långa broar genom staden, angånde estetiska värden och buller skriver man {2}:

”Vi föreslår att järnvägen går genom kvarteren, dvs inte längs långa gator, och på det sättet endast upplevs som korta broar mellan kvarter.”

”Genom att järnvägen går genom tåliga kvarter med verksamheter etc. skyddas samtidigt omgivningen. Där järnvägen korsar gator kan bullerdämpande glasskärmar som en del av broräcket reducera även detta buller.”

Det kan således fastslås att i min vision, med ett Södra Tornby där det direkta området kring spåren utgörs av kontor och verksamheter, så kan nackdelarna med upphöjda spår ses som försumbara.

Med detta sagt så har vi fortfarande inte berört den kanske allra fördelaktigaste faktorn, nämligen den minutlånga och fantastiska ”reklamfilm för Linköping” som den förbipasserande resenären får uppleva. Detta med att visa upp sin bästa sida är mycket viktigt; något som Linköping tyvärr har varit extremt dåliga på att framhäva. I många fall kan man tro att det absolut sämsta (och billigaste) möjliga scenariot valts fram. Det måste bli ett slut på detta, vi måste satsa på att bygga ordentligt nu! En förlängd upphöjd spårbana kombinerat med intressanta byggnader runtomkring kommer att få varenda sömnig tågresenär att titta omkring lite extra och tänka: ”wow, det här stället verkar speciellt!”. I det framtida Södra Tornby får Linköping en andra chans, som inte är att ta för given, att göra det rätt för sig och visa upp en vacker tågresa genom centrala staden. Här ska inte finnas några graffitiklottrade bakgårdar, utan en modern, civiliserad och urban stad ska visa upp sig – förbipasserande kommer att ”flyga” mitt igenom med uppspärrade ögon.

Bebyggelse - Stadens experimentella hörn

Experimentell stadsdel i Amsterdam

Som tidigare nämnts så fokuserar Södra Tornby i visionen på kontor och verksamheter. Det blir stadens experimentella hörn, där arkitektur och stadsrumsutformningen får ta ut på svängarna lite extra. Visst kommer det även finnas bostäder här, kommunen har nämnt 1 500 lägenheter (gärna fler!), dessa skulle passa väl tätt intill Stångån och i den nordligaste delen av området. Här ligger idag gamla silos, vilka tillsammans med andra utmärkande byggnader och konstruktioner bör bevaras och bli integrerade bland bostadshusen. Södra Tornby har 2030 nischat sig som en stadsdel ej lik någonting annat. Hit flyttar företag och människor som tycker att image är en viktig del av vardagen. Detaljerna är viktiga, enkla saker som gator, trottoarer, gatubelysning etc. bör utformas med åtanke på områdets nisch.

Det finns redan idag bra utgångspunkter från kommunens sida hur man ska göra med nuvarande bebyggelse {1}:
”Stationshuset bevaras och ges ny användning, det bör befrias från senare tiders fula tillbyggnader. Bör prövas om det kan byggas till med nya moderna tillägg av hög kvalité som stödjer ny användning och den kulturhistoriska identiteten.”

”Området mellan Järnvägsgatan och spårområdet används för verksamheter. Fraktgodsmagasinet har ett historiskt värde och i första hand bör en alternativ användning sökas.”

”De gamla lokstallarna med vändskiva m.m. kan komma att påverkas av de nya spåren. Dessa bör om möjligt bevaras och ges ny användning.”

”De gamla tegelbyggnaderna i kvarteren Gesällen och Gjuteriet representerar ett stycke av Linköping industrihistoria, de är värda att bevara och utveckla. Miljön i kvarteren är också sådan att det skulle vara lämpligt med viss ny kompletterande bebyggelse för att skapa en helhet.”

”Exploatering för bostadsändamål ska ske med innerstadskaraktär vilket innebär en hög exploateringsgrad.”

Det finns alltså redan en utbredd konsensus om att det allra bästa med det här området är att blanda gammalt med nytt. Samtidigt är det på lång sikt tänkt att Värmeverket – den mest utstickande byggnaden – ska flyttas från dess nuvarande plats. Må så vara, men behåll själva byggnaden och de karakteristiska tilläggen runt den. Det finns fantastisk mycket unika skapelser runt Värmeverket. Allt kan givetvis inte bevaras om det är tänkt att kontor och bostäder ska byggas runtomkring, men man bör gå längre än normalt vid bevarandet. Återigen är det i visionen inte tänkt att Södra Tornby bara ska bli en förlängning av klassisk innerstad, utan ska representera något speciellt. Detta område tillägnas nya lösningar och koncept. Man skulle kunna se den unika blandningen av oljigt trä, gammalt tegel, borstat stål och blänkande glas som ett framtida expo-område för Linköping. Med de tilltänkta 1 500 - 4 000 arbetsplatserna {3} i området (gärna fler!) finns det gott om möjligheter för att förverkliga detta.

Här kan också, längs exempelvis Stångåns strand, en ny och annorlunda byggnad uppföras i form av ett Linköpings operahus, en saluhall eller ett nytt museum/upplevelsecenter med ett riksintresse för besök. I visionen ska ingenting vara omöjligt för stadsdelen Södra Tornby. Denna nya attraktion skulle också passa sig väl med kommunens tanke {1} att förlänga stråket Vasavägen in över Järnvägsgatan och under järnvägen till en ny bro över Stångån, siktande på torget framför Cloetta Center. Det så kallade "evenemangsstråket" som man gärna vill förverkliga, skulle på så vis vackert krönas i dess geografiska mitt av en ny byggnad med påkostad arkitektur, speglandes i vattnet.

Höghuskluster

3 höghus bredvid varandra bildar ett litet höghuskluster i Hiroshima, Japan

På kontinenten hittar vi många medelstora till stora städer med sådana här experimentella stadsdelar. Min tanke är inte att drömma mig bort och önska överdrivna satsningar, utan det handlar om en vision där man bygger enligt konceptet ”liten storstad”. Det vill säga att det lilla man gör, gör man med hög klass och med högt lagd ribba. Uttalat vill man skapa en tydlig stadsfront mot järnvägen, och vad skapar det intrycket om inte ett höghuskluster? Ett höghus ensamt är ståtligt, men två höghus blir plötsligt mer än deras sammanlagda summa och två eller fler höghus skapar ett kluster. Ett centralt höghuskluster är sällsynt i landet, det är inte på många ställen i de tre storstäderna där man hittar något sådant. När jag menar "höghuskluster" menar jag inte modell lilla New York City, utan här pratar jag naturligtvis om medelhöga torn på 50 - 100 meter – inte nödvändigtvis skyskrapor, vilket kan vara omöjligt på grund av flygplatsens restriktioner. Nej, realistiskt sett två till fyra stycken höghus, som givetvis passar in i området och inte stör den övriga innerstaden.

Det är sedan tidigare känt att Storstad Linköping står positiva till byggandet av höghus i Linköping. Men hur kan man göra det i Södra Tornby, när det till exempel också behövs en och annan hög märkesbyggnad i Kallerstad alldeles intill? Dessutom så har vi ju den uppförsbacke som nämndes i början av förslaget: byggherrar som helst inte bygger högt. Det finns tyvärr ingen enkel lösning på det problemet, men skam den som ger sig! Man skulle exempelvis kunna erbjuda landets tre största byggherrar (t.ex. NCC, Skanska och PEAB) att bygga var sitt kontorshöghus som en prestigebyggnad, för att visa sin kompetens – med den rikskända Skanskaskrapan, i folkmun kallad "Läppstiftet", i Göteborg ville man ju göra så. Sedan skulle man kunna erbjuda dem att ha var sin upplyst logga på toppen av husen, väl synliga för de hundratusentals resenärer som åker genom området via Ostlänken. På så vis skapar man ett mervärde för byggherrarna som kanske kan bidra till en ändrad inställning.

Nu inte sagt att detta tillvägagångssätt är det rätta, det är om än bara här presenterat som ett tankeexempel på alternativa lösningar till en svår konflikt. Tankegången i sig är dock tämligen enkel:

1. Linköping behöver och vill ha spektakulära byggnader
2. Byggherrarna vill inte bygga sådant, alternativt bygger de dem hellre i Stockholm
3. Linköping måste alltså erbjuda något extra, ett slags mervärde

Linköping behöver ett höghuskluster, för att det ska sticka ut, för att staden ska lysa framtidsanda, för att ytterligare sätta staden på kartan. Södra Tornby skulle vara en utmärkt plats för ett sådant kluster, bl a då det redan finns höga konstruktioner i närområdet som skulle förstärka effekten: Värmeverket med dess skorstenar, stora silos och Tornet i Tornby City inte långt bort.

Broar

Provencher Bridge i Winnipeg, Kanada. Ett mindre höghuskluster syns i bakgrunden.

De tilltänka framtida broarna till och från Södra Tornby kommer att spela en avsevärd roll i hur området kommer att uppfattas, därför är det av största vikt att bygga välkonstruerade och arkitektorniskt vackra broar. Samtliga, och då menar jag verkligen samtliga, av Stångåns broar är idag extremt tråkiga och fula. De uppfyller sin funktion och ingeting mer, punkt. Det brukar sägas att en stads broar speglar dess själ. Idag skulle man kunna tro att Linköping inte har någon alls. Här finns alltså ytterligare en punkt som man måste lägga extra energi på. Det börjar bli några punkter att lista nu, men att bygga en framgångsrik stad har heller aldrig varit en enkel eller billig historia.

Linköpings Kommun skriver {1}:
"Utformningen av de broar som behövs är utomordentligt viktig."

Sannerligen är det så, därför bör man lägga extra budget på hur broarna byggs. Det här är inte bara fina ord kommunen kan rada upp, de måste också se till att det blir så. Den viktigaste bron är givetvis den nya järnvägsbron till och från det nya Resecentrum. Den kommer att uppfattas som Linköpings huvudbro, och därför är den av mycket stor betydelse för hur vår stad kommer att uppfattas. Då det är tänkt att järnvägen ska passera cirka 11 meter {1} över Stångån är också detta en bro som kan byggas pompöst och storslaget – men ändock passandes miljön. White Arkitekter skriver {2}:
"Vi tror att en stor hög bro är bättre än en stor låg bro därför att man i markplan ser under bron och på det sättet får en annan horisont (nya Stadsparken) än en järnvägsanläggning i ögonhöjd."

Målet med järnvägsbrons utformning bör vara något som fastnar i folks minne och blir rikskänt. Dessutom bör inte heller de andra nya tilltänka broarna bli tråkiga pelarbroar av betong, även om de inte behöver bli lika spektakulära Det viktiga i sammanhanget är att {1}:
"De olika broarna ska naturligtvis också ges olika form och uttryck som stämmer överens med funktionen och platsen."

Varenda extra krona som läggs på dessa projekt kommer att betala tillbaka sig flerfaldigt i form av en spektakulär innerstad samt som självförtroende för stadens egna invånare. Man ska heller inte förbise imponeringsfaktorn på besökare.

Slutsats
Detta förslag har berört en vision över Södra Tornby där stadsdelen representerar Linköpings experimentella hörn, där varje detalj har skapats vasst och med edge. Järnvägen har blivit upplyft genom hela området och tätt intill denna har en tydlig stadsfront bildats, gamla lokaler har effektivt blandats med moderna kontorsbyggnader. Områdets karaktär har bevarats, det andas fortfarande lite industriområde och här och där finner den förbipasserande spännande forna detaljer. Man har två till fyra höghus placerade relativt tätt på varandra, de bildar ett litet kluster som vittnar om att Linköping spelar i högsta ligan. Broarna till andra sidan Stångån är alla unika och iögonfallande. En ny attraktion i form av ett riksmuseum, operahus eller dylikt skapas vid Stångåns strand. Hela området blir attraktivt att röra sig igenom dag som natt, då smart och vacker ljussättning kommer att imponera. Många vykortspanoraman kommer att kunna tas här.

En vision kan ofta vara väldigt god att smaka på, men svårare att ens försöka realisera. Men med genomtänkta och innovativa idéer kan vi göra mer än vad vi tror. Beslutsfattandet och problemlösandet behöver inte alltid vara ”som man alltid gjort". Det kritiska här är att undvika att placera Linköping i ett fack där staden inte tror sig klara av mer än vad den faktiskt gör. Ibland kan det också vara bättre att vänta tills dess att man har samlat medel att bygga "stort" än att snabbt genomföra ett halvhjärtat projekt, även om det skulle ta sin långa tid. Det viktiga är att ha visioner, att ha rätt och stora visioner; samt tålamodet och viljan att försöka få igenom dem så långt som det bara går. Linköping – där visioner blir verklighet!



Referenser
{1} "Översiktsplan för Kallerstad och nytt Resecentrum m.m.", Linköpings Kommun, 2008-09.
{2} "Linköpings Resecentrum", White Arkitekter, 2006-11-14.
{3} "Översiktsplan för staden Linköping", Linköpings Kommun, 2008-04.

Läs/skriv kommentarer (14 st)

Nya regler om flygbuller

Notis av Rasmus Öhrstig Bratt - Publicerad den 17 januari 2010 kl 10:04

Som bland annat Corren rapporterade igår så har Boverket kommit med förslag till nya rekommendationer för flygbuller i planeringen som innebär att Linköpings kommun kan bygga hus närmre flygplatserna än man tidigare har kunnat göra. Enligt flera av Linköpings kommunpolitiker har Boverkets “allmänna råd” i praktiken fungerat som ett förbud mot att bygga bostäder i stora delar av Linköping.

Länsstyrelsen i Östergötland har motsatt sig flera projekt i Linköpings innerstad grundat på Boverkets rekommendationer. Länsstyrelsen instämmde dock med Boverkets nya förslag i sin remiss. Landshövding Magnus Holgersson sade tidigare i år att förslaget kommer få stor betydelse för Linköping.

Vi kan bara instämma. Buller från bilar och flygplan är ett stort problem, men det är inte konstruktivt att tro att man kan bli av med problemet genom att förbjuda det. Verkligheten låter sig inte lagstiftas bort. Exponeringen för flygbuller har minskat kraftigt de senaste 20 åren tack vare bättre flygplan och smartare flygvägar till flygplatserna, men det finns fortfarande utrymme för förbättringar.

Källa: Boverket

För Linköping handlar problemet till stor del om att hantera bullret från SAABs flygningar med Gripen. Det borde finnas flera möjligheter att minska störningseffekten genom bland annat bättre ljudisolering av särskillt utsatta hus och bättre information. Varför kan vi som bor i Linköping inte få förvarningar via webben om flygningarna med Gripen? (Det kan vara praktiskt att veta om man tänker göra någon aktivitet där man inte vill bli störd av buller.) Hur informerar man nyinflyttade personer om att Gripenflygningarna finns?

Gripens flygmotor för en hel del oväsen. Det finns dock Linköpingsbor som tycker att det låter vackert... Bild: Användaren stee @ Flicker

Viktigast av allt är att det verkar som att förbudet mot att bygga stad i Linköping nu är borta. Corren skriver att kommunalrådet för teknik- och samhällsbyggnadsnämnden Muharrem Demirok tror att byggandet av husen på Tinnerbäcksparkeringen kan komma igång i år.

Läs/skriv kommentarer (5 st)

Årskrönika: ett guld, ett rekord, ett förstapris och Östergötlands högsta hus

Krönika av Hans Stålner - Publicerad den 14 januari 2010 kl 07:20

Ett "tidshjul" som installation i Atens tunnelbana.

Det är idag den 14:de januari 2010. Samma dag förra året gick vi ut skarpt med vår hemsida. Fördelen med att starta en intresseförening - för Linköpings urbana utveckling - i början av ett nytt år är att på årsdagen kunna sammanfatta det gångna året i en krönika. I den här krönikan vill jag därför summera vad som hänt på stadsbyggnadsfronten i Linköping och samtidigt passa på att skriva något om vad Storstad Linköping åstadkommit under 2009.

Det måste nog fastslås att det var ett fantastiskt bra år för staden. LFC spelade hem ett SM-guld i fotboll; Linköpings första i en stor lagidrott på 35 år. Laget firades på Stora Torget och med bankett på Slottet. Det har nu inte mycket med stadsbyggnad att göra, men ändå finns en koppling till det som vi i backspegeln kan konstatera att vi arbetade mest med under året, nämligen den nya fotbollsarenan. Anledningen till det var främst att vi insåg att arenan kommer att ha avgörande betydelse för Kallerstads framtida utveckling som innerstadsdel. Vi skrev kritiska artiklar, skickade ett omfattande yttrande till kommunen och fick en debattartikel publicerad i Corren.


Exakta siffror för rekordet i befolkningsökningen är inte riktigt klara ännu, men det stod redan tidigt i december klart att Linköping med råge skulle slå det tidigare rekordet från 1942 då staden ökade med cirka 2 400 personer. Vår längsta diskussionstråd handlade också om befolkningsutvecklingen i Fjärde Storstadsregionen; tillsammans ökade Linköping och Norrköping med cirka 4 000 invånare under 2009. Det var mycket glädjande inte minst för det fortsatta samarbetet mellan tvillingstäderna. Rasmus Öhrstig Bratt publicerade nyligen en krönika om rekordökningen där han bl a konstaterade att stadens styrande nu har möjlighet att forma staden på ett rationellt sätt efter egna planer.

Linköping erhöll också priset för Årets stadskärna. En titel som kan vara svår att värdera, men faktum är att staden under året fick många besök som imponerades av arbetet med stadskärnans utveckling. Och vi kan med rätta säga att det var stenbeläggningarnas år: Tanneforsgatan, Klostergatan, Repslagaregatan och Lilla Torget fick nya beläggningar. Arbetet med nya markbeläggningar fortsatte även kring nybyggda Kv. Banken med Ågatan och Borgmästaregatan. Stadens tre gallerior fick också under året ny invändig gestaltning; Gyllen vände butikernas entréer mot gatan. Vi skrev artiklar om betydelsen av täta städer, cityutvidgning och stadsmässiga stenbeläggningar. Vi hade även en krönika av Mikael Sleman som på goda grunder pekade ut kvarvarande brister i stadskärnan.

Den största framgången var kanske ändå att man invigde Tornet i Tornby City. Mitt i sensommaren stod det klart, initierat av Gunnar Sundbaum och ritat av Erskine/Tovatt med en finish av White. Vi applåderade livligt och hade ett reportage från invigningen signerat Andreas Johansson.

Annat av vikt som hände under året var att kommunen presenterade och hade samråd på tre översiktsplaner: Staden, Kallerstad och Linköping/Norrköping. Dessa planer med tidshorisont 2030 håller för tillfället på att lotsas genom byråkratins krokvägar fram till stadshuset så att de senare kan antas i kommunfullmäktige under våren. Vi i Storstad Linköping kommenterade dessa planer med inskickade yttranden, där vi gav mängder med förslag, poängterade storstadsaspekter och påtalade vikten av ett mer urbant tänkande både i planering och i utförande.

Sammantaget kan framgångarna något väga upp det svårt magra året för bebyggelse och bostadsproduktion i innerstaden. Stadsdelarna Innerstaden och Vasastaden går fortfarande kräftgång mot övriga kommunen, stadens bebyggelse och invånare sprids ut allt mer. Ansvariga kan möjligen skylla på konjunkturen och på bullerproblematiken. Ändå har bostadsproduktionen varit relativt god i kommunen som helhet. Kritiken måste helt bestå i att alla dessa bostäder byggdes i rena bostadsområden, innerstadsbebyggelsen kom inte igång; inget av vikt påbörjades förutom Kv. Daggkåpan vid Ådala, inget projekt avslutades under året.

Ja, det är alltså exakt ett år sedan vi gick ut skarpt. I vår programförklaring utlovade vi att arbeta med storstadsfrågor, med Linköpings innerstad och med djärva förslag som pekar ut en spännande framtid. Jag tycker nog att vi infriade dessa löften under året som gick. Det är å andra sidan inte otroligt att politiker och tjänstemän fnyste och något rynkade på näsan åt vissa av våra förslag: ”de är omöjliga att genomföra”, kan det nog ha låtit. Och så är det ju alltid när något nytt och svårt ska genomföras, då finns det tusen och en undanflykt, en massa problem och hinder. Oftast kläs dessa undanflykter i självömkande termer: ”vi är för små”, ”det finns inget underlag” osv.

Just av den anledningen behövs Storstad Linköping, för idéutveckling och debatt, för kritik och kommentar; främst för att pusha Linköping framåt. Med en frisk och sund inandning av realism andas vi sedan ut idéer och visioner; vi tar oss an att vara med och utveckla Linköping till en stor och vacker stad. För det behöver vi bli så många medlemmar som möjligt, då får vi en livligare debatt och större kraft att påverka. Så var med och dra ett litet men vasst strå till stacken, värva nya medlemmar, kommentera på hemsidan och sprid ordet! Politiker och tjänstemän klarar sig inte utan en engagerad och oberoende grupp som Storstad Linköping.

Stort tack till alla som under året har bidragit med artiklar, reportage, illustrationer och kommentarer. Ni är alla i högsta grad med och bygger staden Linköping!

Läs/skriv kommentarer (8 st)

Rekordåret 2009

Krönika av Rasmus Öhrstig Bratt - Publicerad den 10 januari 2010 kl 22:05

Förra året, 2009, var ett rekordår för Linköpings befolkningstillväxt. Linköpings kommun ökade med nästan 3000 människor, vilket är den största ökningen sedan de årliga mätningarna började. Linköping och Norrköping ökade tillsammans med 4000. Det betyder att Linköping och Norrköping tillsammans växer med ett Motala i tioårstakt.

Vi gillar höga hus. Bild: Lars Aronsson

Det gillar vi. Större städer har många fördelar. Storstadsbor tjänar mer pengar och lever längre, förmodligen på grund av bättre matchning på arbetsmarknaden och bättre tillgång till motionsanläggningar och bra sjukvård. Mer pengar och längre liv är två kvantitativa fördelar som är lätta att mäta i statistik. Men de stora fördelarna med att bo i en större stad är inte så lätta att mäta.

Ett sätt att ta reda på om man kan ha glädje av att man bo i en större stad är att ta reda på vilka olika jobb, utbildningar, företag, föreningar, aktiviteter, affärer, restauranger, caféer, museum och kulturinstitutioner som finns i staden. Om man gillar utbudet, ja då vill man nog bo i en större stad.

Det mesta av det utbud som finns i Linköping men som inte finns i Mjölby, Motala eller Norrköping har förstås kommit hit i samband med att Linköping har växt. Därför gillar vi att Linköping växer. Linköping kan inte bli en riktig storstad som Malmö eller Göteborg är på väg att bli. Det skulle kanske inte ens vara rätt. Det rätta är att låta Linköping växa och få fler av de attribut som man förknippar med storstäder. Staden bör växa på ett väl planerat och genomtänkt sätt.

Vi gillar innerstad. Bild: Harri Blomberg

Den stora fördelen med växande stad är att mångfalden ökar, att fler människor kan känna sig hemma, att det finns plats för fler olika sociotoper i staden. Sociotoper och social mångfald borde vara lika viktigt som biotoper och biologisk mångfald.

Man talar ibland om att storstaden för med sig nackdelar som brottslighet, missbruk och trafikkaos. Men om man låter staden växa lagom snabbt och på rätt sätt så kommer de farhågorna inte bli verklighet.

Här finns det dock ett problem. Idag bygger man fortfarande nya enklaver som bara snuddar vid innerstaden och med varandra, men som inte hänger ihop. Det blir celler av bebyggelse som omges och innesluts av gräsplättar, sly och små skogsdungar och av breda vägar och motorleder. Mellan cellerna tar man sig fram på ensliga gångvägar som upplevs otrygga. Man borde ha slutat med den stadsplaneringen redan på 1980-talet då det stod helt och hållet klart att få trivdes i miljonprogrammets förorter. De flesta vill bo i promenadvänliga stadsdelar som är fria från barriärer och otrygga platser men har god tillgång till parker och friluftsområden, oavsett om man föredrar stenstaden eller trädgårdsstaden.

Vi gillar riktiga parker. Bild: Lars Aronsson

När invånarantalet ökar snabbare än någonsin så har man större möjligheter att forma Linköping på rätt sätt. Förr har Linköping mest formats av statens beslut eller enskilda företag eller katolska kyrkan för länge sedan. Nu är staden så stor och har en sådan stadig tillväxt att den kan utvecklas och förbättras av egen kraft, efter egna planer.

Vi på Storstad Linköping ser bara fördelar med att Linköping växer i en lagom snabb takt. För vår del får Linköping gärna växa med mer än 3000 personer varje år!

Läs/skriv kommentarer (25 st)

Om fotbollsarenan på Corren Debatt

Notis av Hans Stålner - Publicerad den 4 januari 2010 kl 23:24

Illustration: Robin Andersson

Idag har vi en debattartikel om fotbollsarenan på Corren Debatt. Huvudargumenten är att kommunen borde bygga en ordentlig arena för publiken och att se till att påbörja Kallerstad som innerstadsdel på ett rationellt sätt.

Det är viktigt då arenan med sin skala kan komma att bli en symbol för hela stadsdelen. Antagligen kommer ett beslut inom någon månad och att spaden sedan sätts i jorden till hösten.

Läs artikeln här (länk till Coren.se):
http://www.corren.se/asikter/debatt/?articleId=5071863&date=&menuids=

Läs/skriv kommentarer (23 st)