Bli medlem nu

Diskussionsforum

Artikelarkiv

Krönikor

Förslag

Kritik

Notiser

Reportage

Linköpingsprojekt

Kartvy

Om Storstad Linköping

Vanliga frågor

Kontakta oss

Externa länkar

Om cookies

Senaste diskussionerna

Senaste inlägget av Hans Stålner den 16 maj 2012 kl 19:46

Senaste inlägget av Hans Stålner den 11 maj 2012 kl 14:17

Senaste inlägget av Robin Andersson den 6 maj 2012 kl 19:37

Senaste inlägget av Hans Stålner den 26 apr 2012 kl 13:15

Senaste inlägget av Albin Billbäck den 21 apr 2012 kl 18:33

Läs mer om Storstad Linköping

Ny samhällsbyggnadsdirektör till Linköping

Notis av Hans Stålner - Publicerad den 31 januari 2012 kl 11:56

Anna Bertilson heter kvinnan som ska leda Linköpings framtida stadsutveckling. Hon kommer från Göteborg där hon under de senaste fem åren innehaft tjänsten som vice stadsbyggnadsdirektör.

Storstad Linköping hälsar välkommen med ett stort lycka till! Det är bra att Linköping får in en person som under en längre tid verkat i en större stad. Vi har förhoppningar på ett skarpt och kreativt ledarskap med fokus på stadens faktiska och potentiella värden; med förmågan att höja kvaliteten i de enskilda stadsbyggnadsprojekten och med viljan att bygga Linköping till en tät och attraktiv mindre storstad!

Ytterligare en förhoppning är att Anna Bertilson blir en flitig besökare på vår hemsida. Så återigen, varmt välkommen!

Läs/skriv kommentarer (5)

Årskrönika 2011: Mellanår eller nedåtgående trend?

Krönika av Hans Stålner - Publicerad den 19 januari 2012 kl 18:52

Förra årets årskrönika försvann olyckligtvis i vår interna hantering. Kanske spelar det mindre roll då det var ett magert år 2010; det fanns gott om planer men knappt något blev byggt i innerstaden. Budskapet då, för ett år sedan, var att det var dags att gå till verkstad, att börja realisera alla planer som utarbetats. Helt enkelt att sätta igång och konkret bygga stad.

Nu kan vi konstatera att det tyvärr såg än värre ut år 2011. Resultatet av påbörjade bostäder i innerstaden - inklusive Vasastaden och tilltänkta utvidgningar - blev noll. På samma sätt var det med färdigställda lägenheter: noll och intet. Återigen presenterades planer, främst för ytterstaden i Tannefors, Gottfridsberg och Vimanshäll, präglade av blygsamma förtätningar.

Var tog då alla nya linköpingsbor vägen, var bosatte de sig? Var byggdes det i Linköping 2011? Jo, ytterstadsdelen Södra Ekkällan tuffade stillsamt på framåt. Det gjorde även sprawlet i Ullstämma. Vissa bidrag tillkom även i kommunens småorter. Sammanfattningsvis är det ingen överdrift att säga att 2011 var ytterligare ett framgångsrikt år för bebyggelse i glesa bostadsområden. Utspridningen fortsatte och innerstadsutvecklingen uteblev, vilket därmed innebar att den gemensamma översiktsplanen för storstadsregionen försummades.

Annat på minuskontot var överklaganden av planerad central bebyggelse. Problemet har sin grund i dels en allmän nimbyism och dels i att regler för buller tolkas olika av två statliga myndigheter, Boverket och Naturvårdsverket. Företaget Saab gick under året på Naturvårdsverkets linje och kände sig tvingade att överklaga detaljplaner. Kommunens vädjanden till regeringen att lösa denna statliga diskrepans var förgäves. Kvarteren Badhuset, Episteln, Armenien och Konsuln drabbades av förseningar, samt att kvarteret Boas, som var planerat för 70 stycken lägenheter, istället kom att planläggas för hotell och kontor. Till detta ska läggas att byggnationen av höghuset Riddarsporren i Berga sköts på framtiden på grund av bristande kundunderlag.

När, om möjligt, kan det bli byggstart på de tre delkvarteren i Agraffen i Vasastaden?

Svårigheten att få något byggt tillsammans med att Linköping hade sin sämsta befolkningsökning på sex år - endast cirka 900 personer - tecknar helhetsbilden om inte beckmörk så åtminstone med otydliga konturer i ett skymningsljus. Linköping och hela Östergötland tappade stort mot storstockholmsområdet, både i befolkning och i kompetens. Linköping tappade även momentum mot andra medelstora städer när det gäller stadsbyggnad generellt.

Till få ljuspunkter under 2011 hörde i alla fall att fotbollsarenan började byggas, vilket även var ett startskott på innerstadsdelen Kallerstad. Om byggherren nu håller en rak linje och bygger med estetisk precision och gedigen materialbehandling så kan Linköping få en vacker arena till Dam-EM 2013. Sprängningar kunde även höras i stadens centrala delar där en till- och ombyggnad av Universitetssjukhuset påbörjades. Vi i Storstad Linköping var dock inte helt nöjda med detaljplanen; även om US kan räknas till ett innerstadsprojekt, så verkade det som om de ansvariga återigen glömde bort själva staden och kopplingen till denna.

Kommunen bjöd under hösten på en överraskning när man offentliggjorde planerna på en samhällsbyggnadsmässa och en ny stadsdel i Västra Valla; ett projekt som går under namnet LinköpingsBo 2016. Tanken är att kulturell- och social hållbarhet ska vara ledstjärna. Det återstår att se om detta projekt kan sätta fart på stadsbyggandet och höja både kompetens- och medvetandenivån, så att kunskaper, idéer och visioner så småningom kan implementeras i andra mer centrala kvarter och stadsdelar.



Storstad Linköping var i oktober på konferensen Sym City i Norrköping. Och apropå Norrköping ska det konstateras att staden fått igång ett innerstadsbyggande. Grannstaden var under 2011 för första gången på länge betydligt mer intressant än Linköping, både i plan och i konkretion. Fler projekt står dessutom för dörren. Faktumet borde tas som en utmaning: frågan är vilken stad som kan bygga mest innerstad de närmaste åren? Under året som gick blev vi medvetna om att svaret inte längre är givet.

Uppvisar Linköping nu en nedåtgående trend? Eller kan vi kalla 2011 för ett mellanår? Svårt att förutspå, men vi får hoppas på det senare. En annan strategi inför de närmaste åren är att ta några steg tillbaka, omstrukturera och samla trupperna. Campanilismo är ett italienskt begrepp som härrör från försvaret av en stad och dess främsta och mest centrala symbol: klocktornet. Frågan är om det inte i Linköping behövs ett starkt försvar av stadens kärnvärden, att sätta till alla klutar för att bygga innerstad för att förtäta och utvidga, att helt enkelt komma igång betydligt starkare? Allt för att inte tappa ytterligare mark mot andra städer?

För detta krävs ett skärpt och kreativt ledarskap. Det krävs också medvetenhet och kämpaglöd, en starkare kärlek till den egna staden, det krävs en samlad campanilismo!

Läs/skriv kommentarer (4)

Är Linköping en kulturstad?

Krönika av Hans Stålner - Publicerad den 3 november 2011 kl 13:51

Detaljer från mosaiken "Karp e Diem" av Backa Carin Ivarsdotter. Biskopsparken i Linköping.

Talesättet säger att kärt barn har många namn: Linköping kallas omväxlande Kunskapsstad, Flyghuvudstad, Ekarnas stad och Slussarnas stad. Andra epitet som framförts är Cykelstaden och High-tech staden. Med rätta kan vi tycka: Linköping är en universitetsstad och präglas av en ung befolkning, staden har varit en lärdomens högborg sedan medeltiden med landets första domkapitel och katedralskola. Inom kommunen finns Tinnerö Eklandskap, en del av norra Europas största ekdominerade landskap. Och när flygarbaronen Carl Cederström landade på Malmen och startade landets första flygskola innebar det en vagga för flygindustrin i Linköping; med Svenska Aeroplan AB fick staden en teknisk inriktning som senare blomstrade med it- och telekomindustrin under 1990-talet. Inom kommunen finns dessutom flertalet slussar i de båda kanalerna Göta och Kinda, med slusstrappan i Berg som ett av landets främsta turistmål.

Även om det kan gå inflation i epitet och därmed förbundna målsättningar, så finns det alltså ett visst fog. Personligen föredrar jag Ekarnas stad. Östergötlands eklandskap är unikt i sitt slag, det sträcker sig som en flik in i tätorten och den södra ytterstaden präglas till stor del av ekträd - jag är själv uppvuxen där. Men även om eken är en vacker symbol, så är frågan om den egentligen har med själva staden att göra? Överhuvudtaget tycks de flesta epitet handla om externa företeelser, inte om staden i sig.

Eklandskapet kan vara förunderligt vackert. Tinnerö maj 2011. Foto: Hans Stålner

Enligt en nationell undersökning som Fastighetsägarna Göteborg har genomfört rankas Linköping i toppskiktet bland landets städer när det gäller en kulturellt aktiv befolkning; Linköping återfinns på en hedrande sjätteplats efter respektive Lund, Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Bakgrunden till undersökningen är den samtida insikten om att attraktiva städer genererar företag och arbetstillfällen: "jobs follow people". Vilket i sin tur generar välstånd och skatteintäkter, intäkter som sedan kan satsas för att göra staden än mer attraktiv, allt i en positivt uppåtgående spiral. Inte tvärtom som de flesta tidigare trott sig veta, att det främst gäller att attrahera näringslivet genom riktade insatser för företagsetableringar.

Det har visat sig att en stads kulturliv kan vara den främsta faktorn för att staden ska uppfattas som attraktiv. Just i den mening att staden drar till sig inflyttningar och etableringar, samtidigt som invånarna trivs och finner den dagliga miljön inspirerande. Det handlar inte bara om de direkta fördelarna med olika konstprodukter - konserter, filmer, utställningar osv. - utan även om den kreativa andan och den intellektuella nivån på det offentliga samtalet. Det vill säga, allt det som följer med den kulturellt skapande verksamheten. Det är städer med en sådan miljö, eller övergripande atmosfär, som identifieras som attraktiva städer, det är där människor vill vara bosatta och produktiva, det är där olika institutioner och företag vill etablera sina verksamheter.

Med premissen att kreativa människor helt enkelt söker sig till urbana kulturer och attraktiva livsmiljöer - ett faktum främst påvisat, undersökt och beskrivet av ekonomen Richard Florida i The rise of the creative class (2002) och Cities and the creative class (2005) - har Storstad Linköping vid flertalet tidigare tillfällen argumenterat utifrån liknande synsätt, både i diskussioner och i artiklar: kulturen är a och o för en stad.

En av flera möjliga modeller kan illustreras på följande vis - låt oss kalla modellen för en positivt uppåtgående "kulturspiral":

Kultur kan vara den viktigaste faktorn för att sätta igång en positiv och hållbar utveckling.

Illustrationen bör alltså läsas med start i övre högra hörnet, inte som traditionellt i det nedre vänstra. En "attraktiv stadsmiljö" kan syfta på en urbant bebyggd stadsmiljö med intressanta byggnader och platsbildningar. En miljö där folk vill vistas, mötas och umgås. Här har Linköping mycket att jobba på: innerstaden är begränsad till sitt omfång och stadsmiljöerna kan gestaltas mer urbant. En attraktiv miljö kan även syfta på ett tillåtande och öppet klimat, en allmän acceptans för och nyfikenhet på olika typer av livsstil och subkultur. Min bedömning är att Linköping ligger bra till här. En möjlig nackdel är att mycket av stadens kreativa aktivitet sker externt i enklaver.

Vad gäller "kultursatsningar" så ska det noteras att kommunen står för en generell och övergripande del, samtidigt som olika aktiviteter är något som drivs av andra krafter, främst individuella initiativ och oberoende grupper. Det kan därför sägas att kulturen lika väl tillhör den attraktiva stadsmiljön, där medborgarna är "kulturbärare", som att olika satsningar är en förutsättning för utvecklingen av densamma stadsmiljö. Tilläggas ska även att en fungerande bostadsmarknad är mycket viktig för att en stad ska uppfattas som attraktiv. Det måste finnas tillgång till bostäder både i innerstaden och i innerstadsnära lägen, i olika prisklasser och med olika upplåtelseformer.

Nu är givetvis kulturen ett vidsträckt område. För att ta ett par exempel: även om både Vinterljus och ett tifo på ståplats i Cloetta Center är värdefulla estetiska objekt kan de inte sägas vara konst. Det föreslår att vi borde skilja på de båda begreppen "kultur" och "konst". Medan kulturen i stort måste vara allmänt tillgänglig och innefatta alla som vill skapa eller uppleva något, så måste konsten ligga i framkant, den måste ha en udd; just den nyskapande aspekten och den samtida kvaliteten har avgörande betydelse. I en stad behövs både bredd och spets, det behövs både folklighet och professionell skärpa.

En attraktiv kulturmiljö i Linköping. Sagateatern och S:t Larskyrkan juni 2011. Foto: Hans Stålner

Det har vidare vetenskapligt påvisats att kulturutövning och kulturkonsumtion kan ge oss bättre hälsa. Den grundläggande aspekten är antagligen det fria skapandet, på egen hand eller tillsammans med andra; att skapa något av egen förmåga med en viss estetisk signifikans och samtidigt dela med sig av det färdiga verket till en publik. Den kreativa processen kan i sig ses som ett önskvärt tillstånd och det samtal som följer av utövning och konsumtion utvecklar både det kritiska intellektet och den skapande förmågan.

Frågan är dock om satsningar på kulturen borde betrakta konst som ett medel till hälsa? Risken finns att konsten då urholkas, att den blir ointressant. På samma sätt kan vi ifrågasätta om konst och kultur ska ses som medel till ekonomisk framgång? Personligen tror jag inte det, ett sådant projekt blir lätt kontraproduktivt, både på kort och lång sikt. Kulturen ska helt enkelt ses som ett mål i sig, den har ett värde i sig som meningsskapande och betydelsebärande, både som produkt och som utövning. Då får vi den positiva ekonomiska och sociala utvecklingen som en välkommen men inte eftersträvad bonus. Det är en annan sak att konsten behöver ekonomiska incitament, konst och pengar har alltid hört ihop; det behövs resurser - därför en kulturspiral.

Det offentliga samtalet har stor betydelse för en stads utveckling. Trädgårdstorget juni 2011. Foto: Hans Stålner

Vad kan vi då förvänta oss i den närmaste framtiden? Ute på remiss just nu är östgötaregionens övergripande kulturplan. Även om planen lider en viss brist på vision och framtida fokus - planen beskriver inga större satsningar i regionen - så finns det ett par objekt som kan nämnas: gymnastikhuset Linghallen kan bli ett centrum för danskonsten och Hemslöjden har planer på att skapa ett kvarter med verkstäder, gallerier och butiker vid övre Storgatan; tanken är ett mindre kulturdistrikt för hantverk och design.

Tills sist och återigen: är Linköping en kulturstad? Svaret måste bli ett otvetydigt "ja", Linköping har i en viss mening alltid varit en kulturstad och speciellt på senare år har en positiv utveckling tydligt kunnat skönjas, främst när det gäller evenemang. Men allt kan bli bättre, allt kan utvecklas. Det finns bara en stad i landet som har ett unikt eklandskap in på knuten, men det finns flertalet städer i landet som betydligt bättre kan beskrivas som kulturstäder. Förhoppningsvis kan Linköping än mer utvidga och spetsa till sin kreativa sektor. Då kan vi med fog kalla Ekarnas stad för en kulturstad.

Linköping var under medeltiden både ett utbildningscentrum och en importhamn för tidens kulturella strömningar. Alfred Nyströms marmorgrupp "Hagar och Ismael" framför Linköpings Domkyrka juni 2011. Foto: Hans Stålner

Läs/skriv kommentarer (9)

Kannan är på gång!

Notis av Hans Stålner - Publicerad den 29 oktober 2011 kl 20:09

Förslag till utveckling av Kannan. Bildkälla: KUB Arkitekter.

RE Fastigheter och Linköpings kommun har bjudit in M5 Arkitektur och KUB till parallellt uppdrag om höghuset Kannan.

Detta enligt KUB Arkitekters hemsida. Jag citerar:

"KUB/M5:s förslag var att bevara det befintliga "höghuset" Kannan från 1960-talet och bygga på det 3 nya våningar. Tomten kompletterades också med ett annat högre hus jämte Kannan och några högre kompletterande byggnader inom kvarteret."

Förslaget ligger nu till grund för fortsatt arbete med detaljplaner och gestaltningsprogram. Personligen tycker jag att det ser mycket lovande ut.

Läs/skriv kommentarer (8)

Sym City, dag 2: reflektioner

Reportage av Hans Stålner - Publicerad den 23 oktober 2011 kl 20:41

Såhär en tid efteråt kan det vara dags för några tillbakablickar på konferensen i Norrköping. Jag vill också passa på att visa några bilder som mitt kameraöga fångade av den nya och spännande designen i olika delar av Industrilandskapet.

Först något om Dag 2 på Sym City. Inte helt osökt så var jag på morgonen på en session med temat "Visualisering - Perspektiv och exempel från forskning och praktik". Saken är den att visualiseringar av stadsmiljöer och arkitektur kan bli ett utmärkt beslutstöd på olika nivåer i processen för att ta fram områdesprogram och detaljplaner.

Visualisering av Norrköpings stadsbebyggelse. Till vänster i vitt ses renderingen av två planerade bostadshus.

På en stor skärm så fungerer det att få en uppfattning, en bra känsla, för hur ett planerat byggprojekt ser ut i stadsbygden. Fördelarna är flera: stadsmiljöer och byggnader kan ses ur olika perspektiv, från olika vinklar och avstånd; allt från flygbild till närbild. Planerade byggnader kan renderas och på så sätt prövas i en stadsmiljö med omgivande bebyggelse; arkitektoniska förändringar kan göras, t.ex. med avseeende på volym och fasad. Olika vyer kan belysas och gaturum tydliggöras. Dessutom kan olika alternativ tas fram för jämförelse i samma byggprojekt.


Visualiseringar av byggnader fungerar givetvis även som kommunikation med medborgarna i en stad. Det skapar intresse. Bebyggelse som redan beslutats kan renderas, planer som vunnit laga kraft kan visas upp. I en nära framtid kan vi komma att få se en integreratd helhetsbild av information, olika kartor och virtuella modeller där städer och bebyggelsemiljöer visas upp.

Konferensens tredje huvudtalare, Jan de Wilt, företrädare för Innovatie Netwerk i Holland, är innovatör inom området agrikultur. Han började med att visa en karta över Europas befolkningstäthet. Det är tydligt att Holland är kontinentens mest tätbefolkade land, även västra Tyskland med Ruhr och norra Italien är riktigt tätt. Sverige är som helhet glest befolkat, men ser vi på Götaland och Mälardalen så finns en viss betydande och begynnande befolkningstäthet.

I ett land som Holland måste man hela tiden utveckla nya produktionsmetoder för att sörja för en befolkning på begränsad yta. Därför finns inte heller utrymme för tidsödande utredningar och långa planeringsprocesser. Jan de Wilt talade om hur man ska gå tillväga för att starta upp småskaliga innovativa projekt, hur nya idéer ska kunna få fäste. Nyckelorden är: enkelhet, nytänkande och resultat. Själva idéerna måste vara möjliga att genomföra på kort tid. De måste även vara lönsamma för att kunna överföras till investerare.

Sym City arrangeras av LiU i samarbete med Linköpings och Norrköpings kommuner.

Även om Jan de Wilt talade om matproduktion och ekologi, så kan det översättas till stadsbyggnad generellt. Frågan är om vi inte anser oss ha för mycket plats att bygga på i Sverige, för mycket plats för att en rimlig diskussion ska finnas om stadsutveckling? Tätorterna sprids ut på värdefull natur- och odlingsmark; vi verkar inte riktigt ha förstått att ta ett helhetsgrepp. I Holland har man inte råd med sådant.

Frågan är om vi på sikt har råd med det i Östergötland? I en region med landets bästa jordar för odling? Vi verkar också anse att vi har hur mycket tid som helst, allt går långsamt i olika processer, det finns en slags besvärande ängslighet när det kommer till att bygga täta städer. Det är problematiskt och jag har skrivit om det tidigare: stadens utbyggnad och naturens bevarande hör ihop. Vi måste planera staden för att spara på natur och odlingsmark, och vi måste bygga innerstaden attraktiv och livskraftig för social och ekonomisk hållbarhet. Jag tror att det är en värdefull ingång till att "tänka staden på ett nytt sätt".

Konferensen avslutades med en paneldiskussion. Mina egna reflektioner såhär en tid efteråt är att konferensen var mycket givande, inte minst för samarbetet mellan Linköping och Norrköping. Värdet av meningsutbyte mellan städerna var även något som poängterades flera gånger under konferensen, av flera deltagare: möjligheterna är stora för två större städer på relativt kort avstånd i samma region. Personligen hoppas jag på att fler liknande samarrangemang kommer till stånd fortsättningsvis. Konceptet med en konferens i mötet mellan forskning och praktik är även något som passar Storstad Linköping synnerligen väl, det är på den arenan vi vill vara, i mötet mellan kunskap och produktion av stadsbebyggelse.

Avslutningsvis ska det erkännas: jag imponeras av miljöerna i Industrilandskapet! Men på samma gång som jag känner inspiration och en viss mild avund, så känner jag på ett helt nytt sätt att stadsmiljöerna här även tillhör mig som kommer från Linköping. Det är min uppfattning att regionen håller på attt knytas ihop. Visst kommer det även fortsättningvis finnas konkurrens mellan städerna, speciellt när det gäller arkitektur och stadsbyggnad, men den är med all säkerhet bara av godo.

Vid entrén till nyinvigda Cnema finns den här fantastiska armaturen. En design som för tankarna till en stegrande häst eller något hämtat ur filmens science fiction.

Fem stycken moderna kristallkronor, eller "klockor" för belysning. Miljöerna i Industrilandskapet utvecklas kontinuerligt med design och platsbildning. Det är inte på långa vägar färdigbyggt och det planeras just nu för en ny vision för hela området; den beräknas vara klar någon gång under nästa år.

En platsbildning med mycket högt estetisk värde. Efter att ha upplevt den nya stadsmiljön vid Visualiseringscenter och Cnema så tvekar jag inte att lyfta fram den som en av landets absolut snyggaste och högst kvalitativa platser.

Läs/skriv kommentarer (7)