E-postadress

Lösenord

Kom ihåg mig

Storstad Linköping är en oberoende intressegrupp och ett öppet nätverk. Alla som har ett intresse för Linköpings utveckling är välkomna som medlemmar. Vårt forum är öppet för saklig debatt och direkt kritik.

Bli medlem nu

Artikelarkiv

Krönikor

Förslag

Kritik

Notiser

Reportage

Linköpingsprojekt

Diskussionsforum

Om Storstad Linköping

Vanliga frågor

Kontakta oss

Externa länkar

Om cookies

Senaste diskussionsinläggen

Storstad Linköping argumenterar för Linköpings urbana utveckling, för en större livfullare innerstad och en utvidgad stadskärna som är kulturellt och kommersiellt betydligt starkare än dagens.

Vi vill att Linköping byggs till en tät, koncentrerad och gedigen stad. Att utglesningen upphör och att man slutar bygga rena bostadsområden i tätortens utkanter. Vi vill att man istället satsar på den verkliga staden!

Principen vi stödjer för utbyggnaden är den sammanhängande kvartersstaden. Vi tillåter dessutom ordentliga höghus i kvarteren, både för kontor och för bostäder.

Vi vill även föra estetiska värden tillbaka in i staden. Det gäller att bygga den attraktiva staden med ett tilltalande stadsrum och snygg arkitektur.

Läs mer om Storstad Linköping

En ännu större småstad?

Kritik av Hans Stålner - Publicerad den 12 februari 2010 kl 09:02

Rubriken kan verka drastisk; därtill kanske något skrämmande i sin antydan. Den syftar iallafall på staden Linköping; en stad som nu är i tillväxt men som tidigare, åtminstone av vissa, beskrivits med det förklenande epitetet ”den stora småstaden”.

(1) Bakgrunden till rubriksättning för den här kritiska artikeln är följande: tjänstemännen på Linköpings kommun har efter långt och kvalificerat arbete nu kommit fram till en sammansmältning av tre översiktsplaner: Gemensam Öp Linköping och Norrköping, Öp Staden och Öp Kallerstad. Planerna har efter samråd reviderats och återigen ställts ut; de ligger nu i fas och ska antas av kommunfullmäktige innan sommaren. Planerna överlappar varandra med samma innehåll och avsikten är att de ska vara samstämmiga. På det hela taget är det ett ansenligt arbete som genomförts över cirka sju års tid.

Sammanfattat kan det sägas att översiktsplanen för Linköpings kommun består av tre delar: Gemensam är den första inledande delen, Staden är den andra och sedermera kommer en tredje del att utarbetas för landsbygden. Kallerstad är i sin tur en fördjupning av Staden. Alla delar inklusive fördjupningen är utarbetade inom det planmonopol som kommunen har och de ska som en helhet vara giltiga på samma grunder. Det gör att de tre aktuella planerna kan ses som en stor sammantagen plan för hela Linköpings stadsutveckling.

Under de senaste åren har jag följt och kommenterat detta arbete med stort intresse; jag har skrivit en hel del text och bidragit med flera yttranden. Jag har varit nyfiken på vad man skulle kunna åstadkomma. Eftersom arbetet med planerna varit så omfattande, pågått under så pass lång tid och tagit så mycket resurser i anspråk så har det varit rimligt att tro att de har framtida bärkraft. Det har varit naturligt att anta att de är strategiska till sin inriktning och att det som föreslås kommer att genomföras.

Alltså: planerna stakar med all säkerhet ut stadens framtida öde. Och frågorna jag ställt mig är om det är vägen mot en livskraftig storstadsregion som visas; finns det styrka att skapa en spännande storstad av Linköping – vilket ju är en förutsättning för att vi ska kunna ha en tvåkärnig storstadsregion i vår del av landet?

(2) De tillägg som tillkommit efter samrådet pekar emellertid mot något annat och det gör att ovanstående rubrik som fråga nu kan ställas med fog. Från början var det fem så kallade IN-områden som skulle byggas till täta innerstadsdelar, nu finns i stort bara ett av dessa områden kvar. I och med att Steninge har fallit bort som framtida utvecklingsområde för innerstadsbebyggelse, så missar man att göra Industrigatan till en boulevard mitt i stadsdelen Övre Vasastaden. Södra Tornby har delats på mitten utan att bli en gedigen innerstadsdel; området skärs även av från kontakt med övriga innerstaden, bl a därför att man låter järnvägsbron gå ner i ett allt för tidigt läge. Folkungavallen har i planerna blivit någon slags blandning mellan stadsbebyggelse, hus-i-park och ett Västberga för 2010-talet.

Stadsutvecklingen i Linköping hänger då på ett fåtal sköra trådar. Det är i verklig mening beklagligt. Bara Kallerstad finns kvar att hoppas på och Öp Kallerstad är egentligen det enda som kan sägas vara relevant att prata om när det kommer till att bygga stad. Planen för Kallerstad innebär fortfarande en gedigen utvidgning av både stadskärnan och innerstaden, samt att nya resecentrum ska fungera som en nod mellan den befintliga och nya delen. Det ska sägas att planeringen inte har ändrats, det ser fortfarande bra ut på översiktsnivå. Men hur tänker man egentligen när dokumenttexten i stort sett börjar med krav på återhållsamhet, med tillägg av ett starkt begränsande kulturmiljöprogram och ett mastigt grönstrukturprogram?

Antagligen finns förklaringen i remissvaren. Så här skriver t.ex. Norrköpings kommun i ett tidigt yttrande från augusti 2008:

”Ett mycket viktigt ledord i vårt samarbete är komplementaritet och arbetet har bara börjat med att komma fram till exakt på vilka områden vi bäst kan komplettera varandra och odla våra särarter. Linköping är en stor stad med en väldigt trivsam och – trots sin storlek – småskalig stadskärna. Linköpings innerstad med sin småstadskaraktär står i kontrast till Norrköpings täta innerstad med en stor andel av cityhandeln i gallerior. Många norrköpings- och linköpingsbor tycker om att göra shoppingutflykter till den andra staden för att variera sig och uppleva olika saker. Norrköpings kommun vill uppmuntra Linköpings kommun att odla sin småstadskaraktär men också balansera det mot en mer funktionell tät kärna kring det framtida nya resecentret och i Kallerstad”.

Förslaget från grannkommunen må vara öppet för tolkning, men rimligast är att försöka förstå vad som menas med begreppet ”komplementaritet”. Från Norrköpingshåll anses det att innerstäderna ska var olika och att Linköping därmed ska odla sin småstadskaraktär, allt för innerstäderna på så sätt ska komplettera varandra. En annan mer besk tolkning kan vara att det är givet att Norrköping vill fortsätta att vara den stora innerstaden – med gynnsam ekonomisk utveckling – medan Linköping ska fortsätta att vara en småstad. Då blir innerstäderna komplementära.

Även om Norrköpings vilja kan verka rationell i egenintresse är resonemanget egendomligt i en blivande tvåkärnig storstadsregion. Som svar på detta inspel måste anges att storstadsregionen endast kan bli livskraftig om man lyckas etablera storstadsbranscher, branscher som kräver urbana miljöer. Båda innerstäderna måste bli betydligt större och mer storstadsmässiga. Risken för att städerna skulle för mycket likna varandra och därmed bli ointressanta för pendling är ju givetvis rent nonsens. Pendlingen kommer istället att öka om det finns två ordentliga innerstäder och stadskärnor i båda städerna, varjedagsutbytet kommer att bli intensivt och det grundar i sin tur för storstadsregionen.

(3) Men nog verkar det som om kommunen i norr nu har blivit bönhörd. Följande sekvens av citat är tagna ur den senaste versionen av Öp Kallerstad:

”Den linköpingska innerstaden ska vara förebild för utvidgningen av innerstaden. Det innebär dock inte att den gamla staden ska kopieras, men det nya ska kännas linköpingskt”.

Vilka kvaliteter är det då som kan betecknas som specifika för staden Linköping? Just i stadskärnan finns ett delvis småskaligt medeltida gatunät med vackert inramade torg; det finns flertalet karaktärsfulla och viktiga historiska byggnader; det finns även ett sätt som bostadsbyggnaderna är gestaltade i fasad och skala; och på samma sätt finns det ett sätt som de är placerade i gatulinjen. Och fortsättningen i Öp Kallerstad låter ju ganska bra:

”Varje stad eller plats har en själ. Som besökare och invånare upplever man denna medvetet eller omedvetet. Denna identitet har stor betydelse, den förändras också över tiden. Känslan och karaktären i centrala Linköping – det linköpingska – är positiv och ett värde att utveckla och förädla. Känslan och identiteten i Linköpings innerstad skapas av många faktorer, en del av dem är gator, torg och byggnader, andra är människorna och stadslivet – kulturen. Ett gott stadsbyggande kan ge sitt bidrag till en fortsatt utveckling av en positiv och stark identitet.”

Att det finns en viss atmosfär av positivt slag i Linköpings stadskärna är obestridligt. Att identiteten kan utvecklas med det fortsatta stadsbyggandet kan det också skrivas under på – med reservation för att ordet ”utveckling” betonas. Samtidigt handlar det mycket om en tolknings- och urvalsfråga. Det är ju ändå som så att innerstaden består av flera byggnadsmiljöer från olika epoker – i innerstaden finns allt mellan tvåvåningshus till sextonvåningshus, allt från 1700-talsbyggnader till 2000-talsbyggnader. Den består även av flertalet olika platser och gaturum, varav många saknar positiv karaktär. I plandokumentet förtsätter man med följande resonemang:

”Det nya ska inte kopiera det gamla, men väl hämta inspiration och näring. Men också tillföra nytt som är speciellt för platsen och tiden. Man kan notera att stadsbyggandet som många andra företeelser är mycket modetrendigt – man hittar samma hus i alla städer. Detta går inte att helt undvika men för att vårda identiteten så måste det lokala få företräde”.

Om det nu går att redogöra för vad det nya ska bestå i så låter ju även det här resonemanget bra. Det går givetvis att hämta stildrag från befintlig stadskärna och innerstad och omvandla dem till nya urbana innebörder i en tillkommande innerstadsdel. Men i Öp Kallerstad går det även att läsa följande två påståenden som farligt gränsar till osanning:

”Siluetten, som är en viktig del av stadens identitet, präglas av kontrasten mellan den monumentala katedralen och den i övrigt småskaliga bebyggelsen. Endast ett fåtal övriga byggnader höjer sig över mängden i stadskärnan”

”Det gröna inslaget i stadsmiljön har blivit en del av Linköpings identitet.”

Domkyrkans torn höjer sig visserligen över stadskärnans övriga bebyggelse, men att stadens identitet i stort skulle präglas av småskalig bebyggelse stämmer helt enkelt inte. Faktum är istället att stadens siluett från norr – det vanligaste perspektivet på staden från slätten – till mycket stor del domineras av industrisilos och värmeverkets skorstenar. Och är det något som är monumentalt så är det huvudblocket på US.

Möjligtvis har gröna inslag i stadsmiljön blivit en identitet, men mer rättvisande skulle nog vara att beskriva Linköping som en skum och förbuskad stad med mycket dåligt underhållen grönyta och vegetation. Och paradoxalt nog så skymmer mycket av det gröna faktiskt sikten mot de karaktärsfulla byggnaderna. Så även om 1800-tals tornet på Domkyrkan måste sägas vara ett signum för staden, så är sommartid – ”det gröna maj till september” – själva kyrkokroppen med östkoret och sydportalen dold utan att möjliggöra ett enda perspektiv. Detsamma gäller S:t Larskyrkan och Slottet. Är det verkligen en identitet att bygga vidare på? I Öp Kallerstad fortsätter man:

”Det är bara städer utan självförtroende som kopierar andra platser. Det nya som skulle kunna var speciellt för Kallerstad (Stång) är trädplanterade gator och till exempel portar som konstverk längs kultur- och evenemangsstråket. Skala – hushöjden kan också bli högre än den gamla relativt lågskaliga bebyggelsen i centrala Linköping.”

Det är alltså det nya som kan utveckla den linköpingska identiteten… träd längs gatorna. Spontant måste ju det konstateras vara till övermåttan torftigt som beskrivning av vad Kallerstad kan handla om gestaltningsmässigt, för att inte tala om identitetsmässigt. Utan att vara ironisk så måste väl ändå styrkan i just det självförtroendet ifrågasättas. Det är också talande att det nämns att hushöjden kan bli högre än i befintliga centrala delar av staden. Såhär skriver man vidare angående hushöjder:

”Byggnader inom stadsdelen bör som medelvärde vara 4-6 våningar och så organiserade att kvarteren har högre byggnader mot huvudgator som till exempel den diagonala esplanaden. Kvarteren har generellt lägre byggnadshöjder mot söder och väster än övriga väderstreck, för bra sol och ljusförhållanden.”

Det ska noteras att en snitthöjd på fyra våningar skulle innebära att för varje femvåningsbyggnad som uppfördes så skulle en trevåningsbyggnad tillkomma – samma förhållande gäller för andra byggnadshöjder. Då kanske snitthöjden skulle hamna på samma nivå som i stadskärnan. Är det verkligen tanken? Och vidare:

”Vid de entréer till staden som föreslås kunna ha byggnader med högre höjd än genomsnittet för stadsdelen, ska byggnadshöjden på ett medvetet sätt samverka till en god helhetsbild för området. Domkyrkan som identitetsbyggnad för Linköping får inte riskera att förändras. De höjder som kan vara passande i dessa delar av området kan antagligen vara bebyggelse i 10-12 våningar, antalet våningar kräver ytterligare studier/utredningar.”

Halmstad högskola och Trade Center (74m/22v).

Citaten ovan är givetvis ett urval, men de skapar ändå en rättvisande bild av planen för stadsdelen; illustrationerna av gatumiljöerna i plandokumentet bekräftar den här bilden. Det ska även sägas att innerstadsdelen inte beskrivs så mycket utförligare. Här finns inga resonemang om samtida stadsliv-kultur-ekonomi; begreppen ”urban” eller ”storstad” nämns inte en enda gång. Det verkar alltså som om inspelet från Norrköping fått effekt, det verkar som om Linköping tänkt sig att ”odla sin småstadskaraktär”. Högre karaktärsfulla byggnader med egen identitet som skulle kunna konkurrera med Domkyrkans torn får inte uppföras – stadens siluett får inte byggas bort, som det ibland ytterst tvetydigt brukar uttryckas.

Det är värt att återigen påminna om att det inte finns någon som helst risk för att Linköping skulle bli alltför likt Norrköping. Städerna kommer att ha kvar sina gamla karaktärer, de kommer inte att försvinna bara för att man utvidgar stadskärnorna. Det går dessutom att bygga med nutida särart. Det som det finns risk för är att Linköping blir för litet och obetydligt, för ointressant och småstadsaktigt, så att ingen vill etablera sig i innerstaden och att det därmed saknas grund för varjedagsutbytet. Det finns risk för att storstadsregionen görs om intet.

(4) Förslagsvis borde det då finnas möjlighet att komma upp med ordentlig urban design som hämtar förebild från delar av den linköpingska innerstaden, samtidigt som det gäller att även hämta inspiration från ordentliga stadsmiljöer på kontinenten och från det nya som finns i samtiden globalt.

Det finns dock inga tecken på det i Öp Kallerstad, varken i text eller i illustration av platser och gatumiljöer. Visserligen skriver man inledningsvis såhär om den plats som är den viktigaste delen för att knyta samman stadsbebyggelsen över Stångån:

”En grundläggande tanke i planen är att integrera Stångån i den centrala staden. Begreppet ”det centrala Årummet” står för området utmed Stångån från och med Drottningbron till och med Vasavägens förlängning. Detta område är kärnan i kontakten mellan staden öster och väster om Stångån. Utformning och gestaltning av detta område är väsentlig”.

Den formuleringen fanns också med i det tidigare samrådsförslaget och en liknande betoning på det centrala Årummet finns i Gemensam Öp. Det är inte svårt att hålla med då det med självklarhet måste ses som det absolut viktigaste projektet för hela integreringen, åtminstone i inledningsskedet. Liknande resonemang upprepas på fler ställen i översiktsplanerna:

”Visionen i planen är att skapa förutsättningar för en utvidgning av stadskärnan över Stångån så att Stångån kommer i stadens hjärta och med resecentrum som ett nav i en framtid utvidgad stadskärna.”

Pastoralt landskap i "stadens hjärta". Ur Öp Kallerstad.

Vad är då problemet? Jo, i det tidigare förslaget talade man relativt offensivt om en urban ”torgyta”, en förmodat exklusivt gestaltad stenbelagd yta, som möjliggör etableringar av caféer och restauranger, en miljö där folk vill vara, en mötesplats och ett promenadstråk längs gestaltade kajer. I nu föreliggande version av Öp Kallerstad är texten utbytt mot det mer kryptiska och svårförståeliga ”park- och torgyta”.

Det handlar alltså om den del av staden som är tänkt att ligga mest centralt och därmed utgöra ett av två absoluta centrum i storstadsregionen. Tidigare har man misslyckats med att få Stångåns stränder stadsmässiga på den västra sträckningen mellan Drottningbron och Tullbron – karaktären är en intetsägande parkmiljö. Nu vill man alltså bygga vidare på detta tema, mitt inne ”i stadens hjärta”. Det behöver inte tilläggas att denna ”park- och torgyta”, eller en ”ren parkyta” som illustrationerna visar, kommer att både upplevas och fungera som en barriär för sambandet mellan de båda delarna av innerstaden, både vad gäller urban gestaltning och stadsliv.

(5) Det är givetvis inte enskilda kommuners inspel i samrådsskedet som bestämmer utvecklingen. Men det är helt uppenbart att det hänt något som inneburit att Linköping mer eller mindre bytt riktning och nu backat in i dåtidens småstad. Det fanns från början goda intentioner. Nu, i slutfasen av översiktsplanearbetet, har andra krafter tagit överhanden. Det är märkligt hur detta har kunnat ske i en stad som ska byggas för framtiden. På samma sätt är det ytterst märkligt att man inte tillgodogjort sig fler av de positiva förslag som funnits tillgängliga. Sammantaget samlar sig allt detta till min huvudsakliga och mer övergripande kritik. Den består av två delar: dels att paketet av planer saknar de rätta proportionerna, både inbördes och i sina delar, och dels att planer av det här slaget, som visar brist på framtidstro för urban samtida stad, hämmar tillväxten i både staden och regionen.

Det går att påpeka en hel del som är oproportionerligt i planerna, både på översikts- och detaljnivå. Två av många exempel kan räcka för att visa på detta förhållande. I Öp Kallerstad anges att det kan ta upp till femtio år innan stadsdelen är helt och fullt utbyggd med verksamheter. Det är inte helt orimligt, det viktigaste är inte att det går snabbt utan att framsteg i stadsbygden kan uppvisas kontinuerligt varje år. Men man ska komma ihåg att cirka 100 000 nya invånare kan befolka Linköpings kommun år 2060. Faktum är då att Kallerstad inte räcker till som innerstadsdel, varken i skala eller till invånarantal. På femtio år kommer dessutom väldigt mycket att hända i omvärlden, händelser som påverkar Linköping. Med detta i åtanke så borde planerna vara så mycket mer samtida och offensiva.

Ett exempel på detaljerad nivå kan också nämnas. Resecentrum kommer i planerna att bli en mycket omfattande byggnad, med upplyfta spår på bro och framträdande arkitektur. Och detta med rätta, byggnaden ska inte gömmas utan uppfattas som ett samtida tillskott. Men för att anläggningen inte ska ta oproportionerligt stor del av det visuella utrymmet, så gäller det att matcha med högre byggnader och bostadshus, det krävs i närheten av de upphöjda spåren. En effekt av betydligt högre skala i den nya stadsdelen är även att Domkyrkan kommer att förstärkas som signum i den del av innerstaden som är dagens stadskärna, både som siluett och symbolbyggnad – inte tvärtom som man först skulle kunna tro.

Illustration av gatumiljö med trevåningshus i den nya innerstadsdelen. Ur Öp Kallerstad.

Gemensam Öp, som beskriver den framtida inriktningen för storstadsregionen, har tidigare fått mycket positiv kritik. Omdömet kvarstår även nu efter de sparsamma revideringar som genomförts. Den offensiva hållning som det tidigare förslaget andades har bibehållits, den strategiska inriktningen är densamma och dokumentet är helt samtida, det känns friskt och spännande. Problemet är att Öp Kallerstad i sin nuvarande form inte kan svara upp mot de inriktningar som anges i Gemensam Öp. De rejäla greppen saknas.

Saken är den att planer fungerar som marknadsföring, de har en stark tendens att antingen skapa förväntningar eller svika förhoppningar. Det är oerhört viktigt för framtida olika investeringar att förväntningar infrias. Speciellt viktigt är det i inledningsskedet av genomförandet av planen ifråga. Eftersom etableringar ska identifieras med både inflyttade medborgare och nya företag, så gäller det att med gestaltning av byggnader, platser och gaturum skapa en kontext där människor trivs och vill vara. I en storstadsregion med två samverkande mindre storstäder gör man det med urban gestaltning och högre skala.

Vad är då en storstad? Ett svar av många kan vara att det är en stadsbebyggelse som är så pass urban och livfull att etableringar kommer till stånd och bibehålls. Frågan är nu om planen för Kallerstad visar vägen mot den kapaciteten? Ett test på planens styrka är att undersöka hur de som söker någonstans att etablera sig reagerar när de ser på planen och samtidigt tänker på sin egen framtid. Är det en stad man vill flytta till? En stad att etablera en familj, verksamhet eller företag i? Helst ska inte dessa essentiella frågor besvaras med ett tveksamt ”nja”, utan planen ska vara så pass gedigen och spännande att testet resulterar i ett jublande ”ja!”
I sin nuvarande form saknar plandokumentet för Kallerstad den här kraften.

(6) Avslutningsvis: en tydlig skillnad i karaktär mellan Linköping och Norrköping är ju att Linköping numer har ett par centrala bostadshus på höjden, Drottningtornet och Tornet. Det draget kan ju förstärkas med fler karaktärsfulla höga byggnader i Kallerstad, förslagsvis som torn-i-kvarter i den norra och östra delen. Frågan är om inte städernas komplementaritet då blir tydligare? Det har ju även det goda med sig att man får en nypa storstad med dess attribut på köpet.

Det skulle likaledes vara en fin välkomsthälsning till grannstaden: ”Hej Norrköping, här är vi!”

Usch, man blir nästan ledsen när man läser din text! Men mycket bra skrivet. Känns som om många av de goda idéerna håller på att gå om intet. Snacket om "småstadskaraktär" måste stoppas!! Därför tycker jag det blir allt viktigare med en träff för Storstad Linköping! Vi måste gemensamt försöka få stopp på idiotin och göra vad vi kan för att se till att Linköping bygger riktig stad och gör de satsningar som behövs! Ange när ni kan under diskussionen om en träff: http://www.storstadlinkoping.se/ViewDiscussionThread.aspx?DiscussionThreadID=190 Skrivet av Andreas Johansson den 12 februari 2010 kl 10:37
Som Norrköpings bo kan jag nog säga att teorin om att Norrköping skulle ha dillat i Linköpings kommunplitkier vikten av att Norrköpings innerstad e storskalig och tät och Linköpings småstadsaktig är lite lång sökt. Man kan ju lika gärna tolka det du skrev som att Norrköping uppmuntrar Linköping att behålla sin särart och inte bygga bort sin själ men på samma gång poängterar att Linköping måste och bör bli tätare och storskaligare kanske främst vid rese centrum området för att regionen ska få två starka och urbana city kärnor. Att städerna ska behålla sin särart till vis del är naurligt för mig, när jag åker till Linköping så är det just kontrasterna till Norrköping jag kan uppskata och tror att många upplever vice verca. Jag ser dock inget hinder att Linköping likt Norrköping änn mer utvecklar sina urbana kvaliter och om städerna blir mer lika varandra så är väl det helt okej om det gynnar regionen i längden. Skrivet av Albin Billbäck den 12 februari 2010 kl 17:59
Det som kommunen och många andra har missat är att en urban innerstad borde räknas som ett mål i sig. Kommunen och många andra verkar vara sålda på den täta staden därför att vi måste bygga så för att minska transportbehoven med tanke på miljön och ökad konkurrens om energitillgångarna i världen... Det har de i och för sig rätt i, men det är ju inte därför som täta städer är så populära turistmål, inte därför som täta städer lockar företag som sysslar med media, eller olika kulturarbetare och kreatörer. Alla vet egentligen att staden har ett egenvärde, men det verkar inte värderas tillräckligt högt i officella dokument som översiktsplanerna. Naturvärden värderas däremot högt. Det verkar som att det bäste skälet till att bygga tät stad i Linköping är att man räddar eklandskapet från exploatering. Det är i och för sig ett väldigt bra argument, men det är nog faktiskt inte därför folk gillar städer. Skrivet av Rasmus Öhrstig Bratt den 12 februari 2010 kl 18:48
Utvecklingen av en stad bör, som Hans skriver, ses i ett längre perspektiv och femtio är tycker jag verkar rimligt lång tid. Man bör då inte vara rädd för förändringar i stadsbilden och en förtätning av staden utan snarare det motsatta, dvs om en stad inte får utvecklas, växa och bli större, utan ska kontrolleras in i minsta detalj och " bevaras" ( vad det nu är som ska bevaras...gräsmattor?). När detta kontrollerande går överstyr, av ren rädsla för att det vackra man nostalgiskt förknippat med sin stad sedan lång tid ska försvinna, då blir det farligt, som Hans mycket riktigt skriver. " Det gröna inslaget" som nu är en del av Linköpings identitet...vad betyder det? Att man utgår ifrån naturen när man bygger en stad? För mig är det som att fokusera på att bevara tex skogen i Småland och inte bygga för många bostäder. Det finns vacker natur omkring Linköping som bör värnas om, men det kan ju inte vara ett hinder i sig att utveckla Linköping till en storstad. För övrigt måste jag säga att det var mycket snyggt påpekat om Linköpings komplementaritet med Norrköping som redan gestaltas av Drottningtornet och Tornet Linköping serait une métropole magnifique et tout a fait unique dans sa splendeur et prète à participer dans la société mondiale de la future Skrivet av Cecilia Andersson den 12 februari 2010 kl 21:54
Tack för ett mkt bra inlägg! Tyvärr, ska jag säga, tror jag att dina misstankar ang inrikting på stadsbyggandet är rätt. Utan att ta ifrån dig något av analysen kan jag bara konstatera att vi sett detta tidigare. Det börjar med en nästan pliktskyldig halvoffensiv första plan, som sedan revideras och urvattnas det unns av karaktär som fanns i orginalplanen. Ni är alla, allt för bekanta med kapning av drottningtorn, tornet och skämtet djurgården. Listan kan göras längre men det blir allt för sorgligt. Var är visonerna? Hur svårt kan det vara? Det ungefär som om Linköping motsvarighet till att satsa mot trädtopparna kallas stad. Alla vet dock att det är en utopi, att man aldrig når trädtopparna att det aldrig blir någon stad. Politiker och andra med inflytande i Linköping - Vakna! Tiita er omkring! Det finns tusentals täta, trevliga städer i Europa och än fler ute i världen. Det finns absolut ingen anledning att detta inte skulle vara möjligt också i Linköping. Staden har äntligen en chans (med marken i kallerstad) att utveckla sitt centrum samt att införliva vatten mitt i stadskärnan. Ta vara på den! Att tro att kallerstad/stång behöver vara en fortsättning på gamla centrum är löjligt. Bygg något nytt, bygg tätt och varierat. Endast slutna kvarter. Slopa planerna på en stadspark stor som trädgårdsföreningen(!) i det område som ska fungera som länk mellan den gamla och nya kärnan. Anlägg istället en mindre park i kvartersformat, inne i kallerstad. Bygg en stad som människor vill besöka pga dess stadskvaliteter! Parker är bara intressanta i städer som är täta och urbana. Vem hade talat sig varm om central park om den legat i Mjölby? För att runda av skulle jag vilja se att någon definierade att grundkoncept, en stadens minsta beståndsdel. Vad är den mista gemensamma nämnaren i städer som anses trevliga? När detta är definierat och det kan inte vara speciellt svårt, bör detta skrivas in i alla planer som rör Linköpings framtida centrum. Om inte kraven kan uppfyllas av någon villig byggare - bygg inte! Bättre inget byggt alls än felbyggt. Sorry för allt orerande. Blev bara så irriterad och behövde avreagera mig Skrivet av Carl Petrus Linge den 13 februari 2010 kl 06:12 - Uppdaterat den 13 februari 2010 kl 06:14
Carl: Det där om vad som är en trevlig stad är en komplex fråga. Det har inte bara med bebyggelsen eller strukturen att göra. När det gäller boendemiljön så är det väl som så att de flesta tycker att det viktigaste är att grannarna har liknande värderingar som de själva har. Sedan finns det olika andra preferenser. Vissa vill ha lägenhet, andra vill ha eget hus eller radhus med egen täppa som man kan påta i. Men praktiskt taget alla vill ha tillgång till en urban och livlig innerstad med allt vad det innebär. Det är drivkraften bakom urbaniseringen. Det byggs inga villor i Norrlands inland trots att marken är nästan gratis. Skrivet av Rasmus Öhrstig Bratt den 13 februari 2010 kl 08:13
Här är ett exempel på en extremt populär stad: Vancouver. http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=3414033 Det är en helt otänkbar stad med enligt svenska ideal: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/13/Vancouver_ib.jpg Men det funkar! Lite inspiration för Linköping kanske: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/2/24/False_Creek_ferry.JPG Skrivet av Rasmus Öhrstig Bratt den 13 februari 2010 kl 08:54 - Uppdaterat den 13 februari 2010 kl 09:03
Carl, tack för ett mycket bra inlägg! Du behöver verkligen inte be om ursäkt för det du skriver. Jag förstår hur du tänker. Vi är fler här på forumet som varit utomlands och sett vilken fantastisk stadsutveckling som skett under bara de senaste tio åren i medelstora städer runt om i Europa både när det gäller byggandet av bostäder och modern kollektivtrafik. När det nu finns en ursprunglig plan för Linköping som är vettig så jublar man, men när den sedan " urvattnas"( bra uttryckt!) så undrar man ju om man överhuvudtaget vill bygga någonting samtida alls. Jag håller helt med det du skriver och jag är också mycket arg på all försiktighet . Vakna politiker och bygg samtida och offensivt! Skrivet av Cecilia Andersson den 13 februari 2010 kl 20:26
Andreas: Jag tycker också att vi borde ses och diskutera vad som bör göras konkret ifrån Storstad Linköpings sida! Vad säger ni andra? Skrivet av Cecilia Andersson den 13 februari 2010 kl 20:31
Rasmus: Vilket bra inlägg om Vancouver! Det skulle vara perfekt med lite "vancouverism" i Linköping Där ser man vilket resultat det kan bli i befolkningsökning för en stad när man satsar på att bygga riktigt högt, snyggt och storstadsmässigt!. En potential fördubbling av befolkningen... wow! Imponerande... Sedan satsar man på spårvagnar...och INTE! på att bygga fler vägar. Nu har NI er chans politiker och tjänstemän i Linköping att inspireras av Vancouver och se de otroliga möjligheter som finns att bygga en riktig storstad av Linköping med samtida höga hus och transporter. Schabbla inte bort den nu utan våga genomföra djärva visioner! Framtida generationer kommer att bli ordentligt arga och besvikna annars, inklusive oss yngre nu Satsa på framtiden nu! Skrivet av Cecilia Andersson den 14 februari 2010 kl 16:24